Okategoriserade

Det ärliga inlägget

I förra inlägget lovade jag att beskriva hur min höst och vinter har varit efter EM 2018

Förra året bestämde jag mig för att göra en supersatsning på bågskyttet efter att jag varit mammaledig. Jag tränade och tävlade hårt samtidigt som jag höll ögonen på säsongsmålet, EM. Det gav resultat, jag blev uttagen till EM och fick återigen dra på mig landslagskläderna för att åka och representera Sverige.

EM:et blev en tung historia, jag blev sjuk lagom till avfärd och var sjuk hela resan, en riktig småbarns förkylning då Stella precis hade börjat förskolan. Jag presterade väldigt svajande individuellt och helt okej i laget. Jag blir nervös och vinglig när jag kommer ut på internationell mark, jag känner mig liten och osäker på vad jag egentligen gör där. Jag vågar inte lita på min träning, teknik eller mitt material. Helt olikt mig, jag är annars väldigt trygg i mig själv, litar på det jag gör och följer min plan. Efter EM:et tappade jag helt motivationen till att fortsätta träna lika hårt, jag fungerade mycket på vad jag offrar för att göra det jag gör som landslagsskytt. Framför allt kände jag att jag prioriterar bort de viktigaste personerna som jag har i mitt liv, jag kände mig självisk. Därför satte jag allt på paus och ställde frågan till mig själv, vad vill jag göra? Och varför då?. Är det värt, semesterdagarna, pengarna och tiden. Allt detta kan vi istället som familj njuta av, istället för att det enbart ska gå till mig.

Det långsiktiga målet återstod, att bli etablerad i världseliten, att få kliva upp på pallen och höra den Svenska nationalsången spelas.

Efter peppning hemifrån, vila och familjetid kom suget tillbaka. Jag orkade ta tag i de delarna som har varit de stora problemen i mitt skytte väldigt länge. Nu känner jag mig verkligen på gång och jag längtar efter att börja tävla igen.

Jag har medvetet fått hålla mig borta från tävlingsbanan i samband med teknikändringarna, de är så pass stora att jag vet att tävlingsmänniskan inom mig kommer ta över och jag faller tillbaka i gamla dåliga vanor (det skulle ju inte vara första gången).

Men jag är snart där, snart kan jag testa att tävla.

Sofie 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *