Bågskytte

Det är dags att trycka på paus…

För två år sedan fick jag möjligheten att göra en större elitsatsning på två år mot VM 2019 i Holland.

När jag fick denna frågan var min dotter Stella ca 6 månader gammal och erfarenheten från mitt förra VM var riktigt dåligt. Därför var jag länge tveksam till om jag kasta mig in i elden igen. Det var diskussioner hemma, vad skulle det innebära för oss som nyblivna föräldrar och nyblivna husägare. Skulle vi orka med allt? Ville jag göra resan mot VM igen?

Efter diskussioner, eftertänksamhet och väldigt bra input från min man så bestämde vi oss tillsammans. Jag skulle göra en ny elitsatsning mot VM. Framför allt blev argumenten att ”gör om gör rätt”, vänd om det till något positivt för att kunna försätta långsiktigt.

Det ska aldrig vara en enkel resa, det är bra att få kämpa, det skapar beslutsamhet vilket ger resultat. Men det finns verkligen vissa kommentarer som jag hade kunnat klara mig bra utan på resans gång som:

– Ditt barn är bara litet en gång. – Jag har växt upp med en resande förälder, visst älskar jag min *a**a men det är inte samma sak och det får man aldrig tillbaka.

– Det måste kännas tugnt att missa så mycket av ditt barns uppväxt.

– Ska du åka iväg igen, vad säger familjen om det?

Den senaste tiden har dessa kommentarer ekat i mitt huvud nästan varje dag. Jag tror det är svårt att förstå hur mycket en ganska enkel kommentar och andras åsikter kan påverka.

Jag är väldigt glad att jag uppnådde mitt mål och tog mig till VM, vände känslan och gjorde något riktigt bra av det. Efter sista pilen i finalen på VM kom det miljoner känslor på samma gång. Stolthet, glädje, frustration men också förtvivlan.

Förtvivlan för att vara en del av landslaget och vara iväg på uppdrag för att skjuta pilbåge är fantastiskt, jag älskar det. Men just nu kan jag inte fortsätta, jag kan inte fortsätta offra andra bitar i mitt liv och min vardag. Det är inte landslagsuppdragen som är problemet, det är det som krävs inför, all träning, planering och pusslande. Jag vet på vilken nivå jag vill skjuta pilbåge och jag är fullt medveten av vad som krävs av mig för att ta mig dit, något jag har den tiden.

Jag saknar att ta veckorna och dagarna som de kommer, hinna fixa i vårt hus, hinna med min dotter, hitta på saker tillsammans i familjen utan att känna att jag missar ett träningspass och jag saknar att träffa mina nära och kära utan att vardagen stressar mig. Jag har lite att fixa i min pyramids grundstenar då de har sprickor i sig just nu. Sprickorna skapar svagheter i strukturen för att kunna bygga mot toppen. Därför trycker jag på paus. Inte stopp, paus. Jag vet inte hur lång tid jag behöver. Men jag behöver tid.

I min final på VM gjorde jag alla rätt fram till sista serien, Nu i efterhand kan jag nästan fundera på om det var meningen att den serien skulle bli sämre för att senare hitta motivering till att komma tillbaka igen.

Allt har sin tid i livet och allt händer av en anledning.

1 reaktion på ”Det är dags att trycka på paus…

  1. Hejja dig Sofie!!
    Det krävs en stark kvinna att orka så som du gör, tryck på paus njut och kom tillbaka ännu starkare ❤️? massa kramar ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *